Nu ska jag berätta hela min och Sandras vandringshistoria för er. Jag vet att ni bara längtar efter att få läsa!
Jag och Sandra skulle till Emma för att ha en trevlig lite middag + film med henne, Joel och Niklas. Hon säger till oss att bussarna har slutat gå men att vi nog tillsammans kan hitta hem till henne. Jaa, gissa hur bra det går liksom? Men faktiskt gick det ganska bra, även fast vi ringde henne ungefär 10 gånger under vandringen så gick vi faktiskt inte fel en enda gång! Dock när vi kom fram var våra fötter stenfrusna. Men det positiva var att vi inte gick fel! 
  När vi skulle hem fick vi sällskap av pojkarna och jag visste faktiskt vart vi skulle gå. Jag hade lärt mig någonting - positivt! Vi tog tåget till Barkarby men till vår blotta förskräckelse gick inga bussar hem. Vi hoppade då på en buss som gick genom outlet till Jakobsberg men till ännu en blotta förskräckelse så gick det endast en buss och 25 minuter. Då tog vi oss i kragen och knallade en 35 minuters promenad hem. Väl hemma var fötter, lår, ansikte, armar, kropp, ja, allt utom händerna faktiskt, förfrusa och jag gick direkt och satte mig under täcket. Nu när jag är lite upptinad med en kopp varm oboy så delar jag så gärna med mig! Det positiva med vandringen hem..vi fick motion hallå! Jag ska ju vara positiv i år, se vad mycket positivt jag har hittat. Men  det största positiva saken var ju då att vi fick en god tacosmiddag och trevligt sällskap hemma hos Emma. Thank you Emma :)